Bouvier des ardennes

Bouvier des ardennes var ursprunglingen en tuff hund som vallade, vaktade och drev boskap. I dag används rasen som vall-, herde- och vakthund. Med sina grova täckhår och täta underull är rasen väl anpassad för att vistas utomhus året om. Det finns endast ett fåtal individer i Sverige.

Om du funderar på bouvier des ardennes:

• Rasen trivs och passar bäst i en aktiv familj.
• Den behöver regelbunden aktivitet och mental stimulans för att trivas.
• Rasen kräver en hundvan, konsekvent och ansvarsfull ägare.
• Bouvier des ardennes vaktar gärna sin flock och revir. Detta ställer särskilda krav på en ansvarsfull ägare. 
• Fundera på om rasen har de egenskaper som du söker hos en hund. Då är sannolikheten störst att ni båda kommer att trivas med livet tillsammans.
• Välj en uppfödare du känner förtroende för. Du kan ha stor nytta av uppfödarens kunskap och engagemang genom hela hundens liv.

Storlek och utseende

Mankhöjd för hanar är 56-62 cm och tikar 52-56 cm. Vikten för hanar är 28-35 kg och tikar 22-28 kg. Alla färger förekommer utom vitt. Underullens färg harmonierar med täckhårets färg. Täckhåret, som är ca 6 cm långt över hela kroppen utom på huvudet, är strävt, grovt och raggigt. Något längre hårstrån i ansiktet som formar skägg och även på bakbenen som formar s.k. byxor.

Skötsel

Pälsen är grov och halvlång och lättskött. Borstas och badas vid behov. 

Egenskaper och mentalitet

Rasen är uthållig och full av energi. Den är envis och extremt modig när det gäller att försvara sin familj, deras tillhörigheter och sitt revir. Därför bör den som funderar på att köpa en bouvier des ardennes att noga överväga detta ansvar. Ett gott råd är att skaffa kunskap om föräldradjurens mentala egenskaper t ex genom att träffa dem i deras vardagsmiljö och ta del av resultat från mentalbeskrivningar.

Hälsa

Antalet individer i Sverige är mycket få och man kan därför inte med säkerhet bedöma rasens hälsotillstånd.

Historik

I Belgien har den alltid kallats kofösarhunden från Ardennerna. Endast de mest tuffa och kapabla individerna passade som boskapsvallare. Förutom kor och får drev de grisar och hästar samt spårade vildsvin och hjort. Exteriören har alltid kommit i andra hand. 1913 skrevs den första rasstandarden men först 1963 publicerades den internationellt.

Efter andra världskriget fanns knappt några gårdar kvar som höll mjölkboskap och därmed fanns inte heller behovet av några vallande hundar varför rasen minskade kraftigt. I norra Flandern startades därför ett återskapningsprojekt från ett fåtal rastypiska individer.