Chesapeake bay retriever

Rasen är i första hand en jakthund. Den kan användas vid duvjakt, på morkullepasset och vid klappjakt på fasan. Vid sjöfågeljakt passar den som allra bäst, tack vare sin stora passion för vatten. På jaktprov kommer rasen bäst till sin rätt vid vattenarbetet men även dess goda markeringsförmåga är en styrka. Med sitt lugna arbetssätt är den också väl lämpad som eftersökshund. Rasen kan fungera väl även inom andra grenar och hundsporter. Oavsett vilken aktivitet man är intresserad av så gillar den att arbeta.

Om du funderar på chesapeake bay retriever:

• Rasen behöver daglig motion och att få arbeta med såväl kropp som hjärna för att må bra.
• De är mycket sociala med sin familj och vill helst vara med hela tiden.
• Den älskar inte allt och alla och kan vara reserverad mot främlingar.
• Den vaktar sin familj och sitt hem. Det ligger i rasens natur att vakta och därför krävs en grundläggande lydnad.
• Rasen är socialt dominant och självständig och kräver därför ett mjukt, men bestämt handlag.

Storlek och utseende

Mankhöjd för hanar är 58–66 cm och för tikar 53–61 cm. Vikt är för hanar 30–36 kg och för tikar 25–32 kg. Dessa måttförhållanden i rasstandarden medger att en hane kan vara mindre än en tik. Rasen förekommer i flera nyanser av brunt, enfärgade men små vita tecken kan förekomma.

Skötsel

Mycket lite pälsvård krävs. Rasen fäller ur sin päls ett par gånger om året. Det är då bra att kamma ur pälsen för att underlätta fällningen. Viktigt att veta är att rasen har en naturligt fet päls, som ska hindra vatten från att tränga in och kyla ner hunden under vattenarbetet. Pälsen ska därför endast schamponeras vid enstaka tillfällen för att inte rubba det naturliga skyddet. Schamponera inte under några omständigheter inför utställning, men runda av pälsen på svanstippen vid behov.

Egenskaper och mentalitet

Rasen togs i första hand fram för att apportera skadeskjutet fågelvilt och i andra hand för att vakta. Dessa egenskaper ser vi tydligt hos dagens individer. De har en stor vilja att arbeta och är mycket uthålliga och tåliga. Vaktinstinkten kan variera och finns mer eller mindre hos olika idivider av rasen. Det är ganska vanligt att de är avvaktande eller neutrala mot främlingar. De är å andra sidan oerhört lojala och bundna till sin förare och familj.

Hälsa

Höftledsdysplasi (HD) är det vanligaste hälsoproblemet i rasen. För att registrera valpar krävs känd HD-status före parning. Ett arbete pågår i klubben för att kartlägga armbågsledsdysplasi (ED). Några fall av ED har genom rutinkontroll upptäckts men inga problem med smärta eller hälta har inrapporterats. Katarakt (ögonsjukdom) förekommer men fallen är få. PRA (ögonsjukdom) finns i rasen men är ovanligt; det senaste kända fallet i Sverige konstaterades 1989.

Historik

Rasen sägs vara resultaten av två räddade newfoundlandsvalpar som tillsammans med sin besättning år 1807 lidit skeppsbrott på USAs östkust. Hundarna korsades med hundar av hound- och coondogtyp samt vattenspaniel. Den blev yrkesjägarens hund och hade även till uppgift att vakta hus och hem. Ett mödosamt arbete för att få ett erkännande av rasen gjordes av markägare i trakten runt Chesapeake Bay, vilka hade fått upp ögonen för denna hårt arbetande hund. 1918 fastställdes rasstandarden av den amerikanska kennelklubben och 1973 registrerades rasen för första gången i Svenska Kennelklubben.