Släthårig foxterrier

Den släthåriga foxterriern är i dag en mycket uppskattad sällskapshund, och är med sitt livliga, arbetsvilliga och orädda temperament även en utmärkt grythund. Den gör sig även gällande som duktig eftersökshund, och den passar också utmärkt inom många andra hundsporter, en riktig allroundhund.

Om du funderar på släthårig foxterrier:

• Den har en stark egen vilja som kräver vänlig men bestämd uppfostran.
• Rasen är lättlärd, intelligent och brukar ofta bli mycket gammal, omkring 14 år är inget ovanligt.
• Den kräver minimal pälsvård.
• Rasen kan visa svartsjuka inbördes om det finns flera foxterriers i flocken.

Storlek och utseende

Vikt för hanar är ca 7,5-8 kg och tikar 7–7,5 kg. Mankhöjd: hanhund inte över 39 cm, tik något mindre. Ryggen är kort. Pälsen är rak, åtliggande, slät, hård och tät. Rasstandarden föreskriver att vit färg ska dominera. Det förekommer helvita hundar, och även vita med tantecken samt vita med svarta tecken med eller utan tanmarkeringar.

Skötsel

Rasen kräver minimal pälsvård. Den kommer i ordentlig fällning cirka 2 gånger om året och då krävs aktiv kamning för att få bort död päls.

Egenskaper och mentalitet

Släthårig foxterrier är en rörlig och livlig hund. Den är alert, har snabba rörelser, är uppmärksam, alltid i spänd förväntan, vänlig, arbetsvillig och orädd. Trots att det är en utpräglad grythund som jagar under jord – den är en god grävare – så är den även förtjust i vatten och många älskar att bada på sommaren.

Hälsa

Den släthåriga foxterriern är en mycket frisk och sund hund. Sjukdomar och defekter såsom patella luxation (lösa knäleder), lindriga navelbråck, hjärtfel och svansdefekter förekommer mycket sparsamt.

Historik

Ursprungligen kallade man alla hundar av terriertyp som användes till rävjakt för foxterrier (fox = räv). Släthårig foxterrier är den yngsta av de två foxterrierraserna. Rasens uppgift var rävsprängare, det vill säga att få ut räv som under jakten gått i gryt. I början fäste man inget eller ringa avseende vid utseendet om den kunde fungera i jaktsammanhang. Den skulle emellertid vara tillräckligt mycket vit för att vara lätt att skilja från räven. De två varianterna blandades inbördes till år 1876, då den engelska kennelklubben började föra separata register.