Header
SKK hem

Sankt bernhardshund, korthårig

Ingår i grupp 2 Schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar

Historik

Vid S:t Bernhardspasset i Schweiz grundade munkar på 1000-talet ett härbärge som tillflyktsort för resande och pilgrimer. Där hölls sedan mitten av 1600-talet stora bergshundar som skydd och vakt. Sankt bernhardshunden härstammar från de stora gårdshundar, som var talrika i dessa trakter. Den framavlades på några få generationer till dagens ras enligt en fastställd idealtyp. I samband med en internationell kynologisk kongress 1887 förklarades den officiellt som schweizisk hundras och dess rasstandard fastställdes.

Användningsområde

Dagens sankt bernhardshund används mest som gårds- och sällskapshund. Den är även en duktig spår- och sökhund.

Hälsa

Höftledsdysplasi (HD) och armbågsledsdysplasi (ED) förekommer. Rasen finns med i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD) med riskområden som för mycket hud och lösa ögonkanter.

Egenskaper / Mentalitet

Rasen är en lugn och harmonisk familjehund som är barnvänlig. Den får inte vara överdimensionerad. Den har en viss vaktinstinkt och kan vara förhållandevis livlig trots sin storlek.

Storlek och utseende

Rasen ska ge ett resligt helhetsintryck och ha harmonisk, kraftig, stram och muskulös kropp med imponerande huvud och uppmärksamt uttryck. Den får inte vara överdimensionerad. Mankhöjd för hanar är 70–90 cm och för tikar 65–80 cm. Vikt är ca 60–100 kg. Det finns två pälsvarianter, lång- och korthårig, båda med underull. Färgen är vit med roströda fläckar.

Pälsvård

Den korthåriga är betydligt enklare att sköta pälsen på. Den långhåriga varianten behöver borstas igenom minst 1 gång i veckan för att inte pälsen ska tova ihop sig.

Övrigt

Besök gärna rasklubbens webbplats för mer information om rasen.

Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.