Australian cattledog

Australian cattledog är en arbetande ras, framtagen för vallning och vakt. Förutom vallningen så har rasen visat sig ha bredd och möjlighet att användas inom de flesta kategorier av aktiviteter, såsom bruks, tjänstehund, lydnad, agility, viltspår och freestyle.

Om du funderar på australian cattledog:

• Rasen trivs och passar bäst i en aktiv familj.
• En australian cattledog behöver regelbunden aktivitet och mental stimulans för att trivas.
• Rasen kräver en hundvan, konsekvent och ansvarsfull ägare.
• Som ägare behöver du vara lyhörd för hundens signaler och tolka dem rätt.
• Som ägare måste man vara beredd på att rasen har perioder som kan kräva extra träning i vardagens uppfostran.
• Rasen är mycket uppmärksam, snabb i reaktionerna och lyhörd på olika signaler.

Storlek och utseende

Mankhöjd för hanar är 46–51 cm och tikar 43–48 cm. Australian cattledog är medelstor, kraftig, kompakt, robust och smidig med kraftfullt huvud. Pälsen är dubbel med stickelhår (täckhår), rikligt med underull och med en rejäl borst på svansen. Färgen är blå eller röd med eller utan tantecken.

Skötsel

Pälsen är mycket lättskött och kräver ingen överdriven vård utöver borstning och rengöring vid behov. Den fäller cirka 2 gånger per år och kräver då lite mer omsorg.

Egenskaper och mentalitet

Australian cattledog är intelligent, lättlärd och har snabb uppfattningsförmåga. Den kan vara något reserverad och har vaktinstinkt. Valparna är i regel glada, öppna, lydiga och känsliga för ägarens röst. Men under unghundsperioden kan hunden börja uppträda reserverat, ibland avvisande mot främmande och kan också bli olydig och provocerande. Rätt hanterat går denna period över och man får en energisk och arbetsvillig hund att träna.

Hälsa

Rasen är sund med mycket liten sjukdomsproblematik. Medelåldern i vårt land är 10–13 år. Rasen innehar åldersrekord (29 år) i Guinness Rekordbok. Höftledsdysplasi, HD, förekommer.

Historik

Rasen skapades i Australien omkring år 1840 genom korsning av skotska släthåriga highland collies och den inhemska vildhunden dingo. Boskapsskötarna behövde hundar som kunde hantera de vilda eller halvvilda boskapshjordarna. Man fick fram hårdföra hundar som tålde ansträngning och hetta och som hade dingons sätt att arbeta tyst. De var så kallade heelers, som vallade genom att bita boskapen i bakbenen.

De små dingoliknande, blå hundarna fick rykte om sig att vara oöverträffade som vakt- och vallhundar. Första rasstandarden godkändes 1903.