McKenzie inleder artikeln med att definiera vad överdiagnostisering är och menar att en snäv tolkning kan vara att man ställer diagnos på en sjukdom som inte kommer att ge patienten varken symptom eller besvär. En vidare tolkning är att man ställer en diagnos och ordinerar behandlingar och tester som gör mer skada än nytta för patienten. Fenomenet kan även omfatta omdefiniering eller omprövning av sjukdomar som tidigare betraktats som normala tillstånd. I vissa fall, menar han, kan det vara svårt att skilja mellan feldiagnos och överdiagnos.
De ökande problemen med överbehandling inom humanvården hänger ofta ihop med överdiagnostisering, McKenzie menar att man allt oftare behandlar patienter för sjukdomar som inte kommer att ge några symptom och där behandlingen inte gör någon nytta. Detta leder till onödiga kostnader, slöseri med resurser samt lidande för patienterna. Som ett av flera exempel i artikeln nämner McKenzie PSA-test, dvs blodprov för att upptäcka prostatacancer, som erbjuds till allt fler män. Av de män som upptäckts ha förhöjda PSA-värden kommer 25 % aldrig att få några symptom eller bli sjuka, men ges ändå behandling där 50 % av dem som behandlats kirurgiskt får sexuella problem och 30 % av dem får problem att urinera.
Ett annat exempel som McKenzie nämner är läkemedelsbehandlat blodtryck med måttlig förhöjning som inte är skadligt och inte orsakar några besvär men som årligen kostar 32 miljarder dollar.
Inom veterinärmedicinen saknas statistik över omfattningen och de ekonomiska konsekvenserna av överdiagnostisering och överbehandling, varför det är svårt att bedöma eventuella skador och effekter för djuren och deras ägare. Vissa skillnader kan troligen hänföras till att veterinärvården bekostas av djurägaren och/eller försäkringsbolagen. Och, som McKenzie skriver, veterinärer måste ibland överväga avlivning av ekonomiska skäl då djurägare inte har råd att bekosta undersökningar och behandlingar av sina djur. Överdiagnostisering skulle kunna leda till att "ekonomisk avlivning" ökar.
Det är okänt om överdiagnostisering är ett mindre eller större problem inom veterinärvården, i avsaknad av relevanta data, men McKenzie anser det sannolikt att det förekommer i viss omfattning. Han efterlyser forskning på området och menar att det är av stor vikt att man får en uppfattning om hur utbrett detta är för att kunna minimera riskerna, kostnaderna och patientskadorna.
I väntan på sådan forskning är det ändå möjligt att förebygga och minska riskerna att djur överdiagnostiseras dels genom ett ökat medvetande om att detta förekommer och dels genom att ta lärdom av humanvården och dess strategier, rutiner och policies. Som exempel nämner McKenzie att screening och tester ska vara selektiva och riktade mot specifika målgrupper samt att ytterligare undersökningar och en klinisk helhetsbedömning ska göras innan diagnos ställs och behandling sätts in.
Överdiagnostisering är vanligt och är till skada för patienter på humansidan och forskning på området har lett till ändrade rutiner. McKenzie avslutar sin artikel med orden: It is incumbent on veterinarians to take note of these developments and make efforts to identify and mitigate overdiagnosis and overtreatment in our own profession for the sake of our patients.
Läs mer:
Hela artikeln från Journal of the American Veterinary Medical Association.
Mer information om Brennen A. McKenzie.
Brennen A. McKenzies blogg.