Dogue de bordeaux

Tidigare användes rasen för vakt och jakt, men numera anses den mest lämpad som sällskapshund. Det är en stor och tung hundras som kräver utrymme.

Om du funderar på dogue de bordeaux:

• Du bör ha handlaget för en stor tung och envis hund.
• Den är trogen och vaktar sin familj.
• Du måste lägga ner en hel del tid på din hund.
• Den växer mycket fort under det första levnadsåret och det är viktigt att tänka på att den får rätt kost och motion.
• Ta reda på så mycket som möjligt om rasen innan du skaffar den.

Storlek och utseende

Mankhöjd för hanar är 60–68 cm och tikar 58–66 cm. Vikt för hanar är minst 50 kg och tikar minst 45 kg. Någon maxvikt finns ej. Färgen är enfärgat i alla nyanser av rödgult, från mahogny till isabella (gulvit). Masker i färgerna röd, brun och svart är godkända.

Skötsel

Pälsen är dubbel och bör borstas mer vid fällningsperioderna, däremellan fäller de små hår. Pälsen bör alltid torkas efter bad då den är blöt länge. Klo- och öronvård bör utföras varje vecka.

Egenskaper och mentalitet

Rasen är väldigt trogen sin familj men kan vara reserverad mot främlingar. Den har ett väl utvecklat luktsinne och kan med fördel aktiveras med sökaktiviteter. Med rätt motivation lär den sig snabbt. Det finns vaktegenskaper i rasen, en del individer besitter mer - en del mindre. En dogue de bordeaux är en mycket personlig hund.

Hälsa

Många individer tenderar i dagsläget att bli för tunga. Allt för tjocka och många rynkor i ansiktet kan påverka individens ögon negativt. Rosslande andning och överdriven salivproduktion kan ses som tecken på andningsbesvär.Ta reda på föräldradjurens historik när det gäller dessa problem. Höftledsdysplasi, HD, och armbågsdysplasi, ED, förekommer. 

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, där man uppmärksammar generell konstruktion, lösa ögonkanter och andning.

Historik

Dogue de bordeaux är en av Frankrikes äldsta hundraser. Den omnämns redan på 1300-talet. I mitten av 1800-talet användes hundarna för jakt på till exempel vildsvin, till hundslagsmål, som vakt av hem och boskap eller som hjälpreda till slaktaren. Rasen minskade kraftigt i antal under de båda världskrigen och var nära nog utrotad efter det andra världskriget, men fick en ny start under 1960-talet. Den första individen importerades till Sverige 1992 och första kullen föddes 1994.