Header
SKK hem

Gammel dansk hönsehund

Grupp 7 Stående fågelhundar

Historik

Rasens historia kan följas tillbaka till början av 1700-talet. Danska bönder och landsortsbor behövde hundar, vilka kunde hållas på mindre marker. Omkring år 1710 startade Morten Bak det avelsarbete som skulle leda fram till skapandet av gammel dansk hönsehund. Han korsade de hundar, vilka romerna hade med sig på sina resor genom Danmark, med de lokala gårdshundarna. Dessa hundar stammade troligtvis från en relativt tung spansk typ av hundrasen pointer.

Användningsområde

Gammel dansk hönsehund är en stående fågelhund. Men till skillnad från de flesta andra stående fågelhundar, så arbetar den med nosen tämligen lågt då den söker. Denna egenskap, i kombination med dess lugna och metodiska arbetssätt, samt utmärkta luktsinne, gör den också till en skicklig eftersökshund vid jakt på klövvilt. Rasen fungerar också som duglig och villig apportör, vid jakt på fält-, skogs- och sjöfågel, samt hare och kanin.

Hälsa

Den är en förhållandevis frisk ras med få ärftliga sjukdomar. Höftledsdysplasi (HD) förekommer. Kongenital myastheni (muskeltrötthet) är en i rasen förekommande allvarlig sjukdom, som stör impulsöverföringen mellan hundens nerver och muskler. I Sverige har vi varit helt förskonade från sjukdomen. I dag finns ett DNA-test, vilket gör att vi helt kan undvika att det föds sjuka valpar.

Egenskaper / Mentalitet

Rasen ger ett intryck av lugn, stabilitet, beslutsamhet och mod. Den är glad, lättfostrad och arbetsvillig. Den är mjuk, men därmed inte sagt att den är vek, bara följsam. Den är lätt att dressera och håller god kontakt med sin förare.

Storlek och utseende

Rasen är en medelstor, rektangulär och kraftigt byggd hund. Färgen är alltid vit, med större eller mindre bruna fläckar samt små prickar i varierande mängd. Den bruna färgen ska vara så mörk som möjligt. Rasen ska ha karakteristiska hakpåsar, mer utvecklade på hanhundarna. Ett av rasens mest charmerande särdrag är den stora skillnaden mellan hanhund och tik. Hanhunden är tyngre och kraftfull än tiken som är lättare, livligare och mer temperamentsfull. Mankhöjd för hanar är 54–60 cm och tikar 50–56 cm. Vikt för hanar är 30–35 kg och tikar 26–31 kg.

Pälsvård

Hundarna kommer i fällning två gånger om året. Bästa sättet att hålla pälsen ren är att använda ett fuktat sämskskinn som man torkar av hunden med. Endast när hunden är riktigt smutsig bör den badas, då schamponering torkar ut pälsen och gör att smutsen lättare fastnar.

Övrigt

Vid kloklippnigen är det viktigt att man har en rejäl klotång eftersom rasen har ovanligt hårda och grova klor som ska tåla mycket slitage. Som på alla raser med långa, hängande öron bör man ha kontinuerlig tillsyn och hålla dem rena. Då får de sällan eller aldrig några problem. Man måste komma ihåg att den är en jakthund och därför kräver den både fysisk och mental stimulans för att må bra. Även den sociala stimulansen är viktig och den passar inte som hundgårdshund. Den mår heller inte bra av att ständigt lämnas ensam medan familjen är på egna aktiviteter.

Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.