Hannoveransk viltspårhund

Rasen används huvudsakligen vid eftersök på allt skadat klövvilt. Dess arbetssätt är passionerat, men ändå balanserat. Den ger inte upp även om vittringsförhållandena är extremt svåra och den växlar sällan över till ett annat spår. Om det skadade viltet flyr undan ska hunden kunna förfölja och ställa det. Man måste dock ha klart för sig att det ligger mycket träning bakom en kvalificerad eftersöksspecialist.

Om du funderar på hannoveransk viltspårhund:

• Rasen är endast lämplig för den som har behov av en eftersökshund.
• Lär hunden tidigt, med mjukt handlag, att gå i koppel, komma vid inkallning och ligga kvar vid kommando.
• Rasen behöver tidigt mycket social- och miljöträning samt spårträning, för att utvecklas gynnsamt.
• Den tidiga inlärningen gynnar det framtida praktiska eftersöksarbetet.

Storlek och utseende

Hannoveransk viltspårhund är en medelstor, proportionerlig och kraftfull hund. Den lätt rynkade pannan och de klara, mörka ögonen ger rasen dess typiska allvarliga ansiktsuttryck. Rastypisk är också den hjortröda grundfärgen, som kan variera från ljusröd till mörkröd och som i tigrering kan övergå till nästan svart. Mankhöjd för hanar är 50–55 cm och för tikar 48–53 cm. Vikt för hanar är 30–40 kg och för tikar 25–35 kg.

Skötsel

Pälsen är lättskött, kort, tät, hård och nästintill grov. På lårens baksidor, samt på svansens undersida ska den vara något längre och grövre.

Egenskaper och mentalitet

Enligt rasbeskrivningen ska rasen ha ett lugnt och stabilt temperament. Den är mycket fäst vid sin ägare, men är ofta selektiv och reserverad mot främlingar. Vid spårarbetet under jakten uppvisar den hög koncentrationsförmåga och utpräglad linförighet. Den är lättlärd, följsam, intelligent och samarbetsvillig. Rasen mognar långsamt/sent.

Hälsa

Hannoveransk viltspårhund är i stort sett utan större hälsoproblem och har en mycket god reproduktionsförmåga. På senare år har cancer i olika former ökat, och drabbat både unga och äldre hundar. I Europa förekommer årligen fall av epilepsi och njursjukdom. Avelsdjur ska vara höftledsröntgade med resultat A eller B, och armbågsledsröntgade utan anmärkning (0). Mer information finns att läsa på rasklubbens webbplats.

Historik

Den hannoveranska viltspårhunden härstammar i så gott som oförändrat skick från den tidiga medeltidens så kallade ledhund (från tyskans Leithund). Det var en hund av bracktyp som, förd i lina, spårade vilt. Den hannoveranska viltspårhundens slutliga utveckling ägde rum utanför Hannover. Alltsedan 1894 har Verein Hirschmann e.V. avelsansvaret för rasen i Tyskland.

Till Sverige kom troligen den första importen 1901. Två tikar som importerades 1988 respektive 1991, fick två kullar vardera och dessa får sägas ha bildat grunden till den nuvarande stammen i Sverige. Populationen i Sverige är liten och det föds få kullar per år. I nuläget är rasen därför mycket beroende av utländska hundar i aveln för att inavelsgraden ska kunna hållas på en låg nivå.