Historik
Ursprunget anses mycket gammalt. Redan kelterna hade utbyte med romarna av stora, snabba jakthundar. Vid slutet av 1700-talet var vargen utrotad både på Irland och i England och rasen näst intill försvann. Ursprunget till dagens irländska varghundar räknas tillbaka till en hund, Bran. Med en ättling till Bran och diverse skotska hjorthundar och andra korsningar lyckades skotten G.A. Graham under 1800-talet återskapa rasen. 1920 erkändes den av den irländska kennelklubben. De första exemplaren kom till Sverige 1931. Rasklubben i Sverige bildades 1976.
Användningsområde
Ursprungligen en hetsjakthund för jakt på varg och storvilt, men som numera är en sällskapshund. De kan också delta i lure coursing (jakt på konstgjort byte) och kapplöpning för att testa de ursprungliga jaktinstinkterna.
Hälsa
Rasen är mycket storvuxen vilket medför en relativt sett kortare livslängd. Rasklubben bedriver tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), med stöd av SKK, forskning kring dilaterad kardiomyopati (DCM) som är en hjärtsjukdom som kan drabba rasen. Med forskningen vill man få förståelse för ärftligheten och sjukdomens utvecklingsmönster.
Egenskaper / Mentalitet
Den är vänlig och tillgiven.
Storlek och utseende
Irländsk varghund är världens mest storvuxna hundras. Den ska ge ett naturligt, raggigt intryck och ha en sträv päls, vilken ska ge ett gott skydd mot väder och vind. Trots sin storlek ska den ha en typisk, långlinjerad vinthundsprägel och får aldrig bli för tung. Svansen är lång. Rörelserna ska vara förhållandevis lätta och effektiva. Rasens färger är enfärgat i grått, brindle (tigrerad), svart, rött, fawn eller vitt, med eller utan vita markeringar. För hanar ska mankhöjden inte understiga 79 cm och vikten 54 kg. För tikar gäller 71 cm respektive 40 kg.
Pälsvård
Pälsen behöver ansas och genomborstas då och då.
Övrigt
Rasen är positiv och vänlig mot både människor och djur
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.