Greve Adolf Patrik Hamilton (1852-1910)

Livskrönika över greve Adolf Patrik Hamilton
skriven av vännen Cl. C:son Lewenhaupt

publicerad i SKKs medlemstidning Hundar och Hundsport nr 8-9 1949

Greve Adolf Patrik Hamilton föddes 1852 på Ymsjöholm i Västergötland, som då ägdes av hans fader, ryttmästare greve Gustaf Hamilton. Modern hette Amélie Lewenhaupt och var dotter till landshövdingen i Hallands län greve Adolf Patrik Lewenhaupt och hans maka, född Ramel från Övedskloster. Redan 1863 dog fadern, Ymsjöholm såldes och modern flyttade till Lund med sina fem livliga pojkar, den äldste, Adolf, 11 år, den yngste 2 år.

Greve Hamiltons stamtik Pila. Originalet målades 1883 av Johan Gustaf von Holst (1841-1917). SKKs tavla  är en kopia målad av konstnären Björlin, verksam under 1950-talet.

Student i Lund 1871 låg Adolf Hamilton några år vid universitet där, tog ”prillan” och deltog med liv och lust i studentlivet, god sångare som han var. En god vän och studentkamrat var den ett år yngre greve Corfitz Beck-Friis. Denna bekantskap blev av stor betydelse för svensk kennelhistoria, ty då Adolf Hamilton några år senare övergått till militär tjänst, besökte han ofta som officer vid Livgardet till häst sin då på Fiholm i Södermanland bosatte vän Beck-Friis och fick då lära känna därvarande stövarstam, ättlingar av de ryktbara von Greiffska och Svinhuvudska hundarna. Beck-Friis var icke ivrig jägare, men hans gäst var så mycket intensivare på jaktstigen. Inom kort hade han skaffat sig en talrik uppsättning av för tiden ovanligt vackra och även dugliga stövare av företrädesvis Fiholms stam. Gamle skogvaktare Vasberg vid Fiholm hade hand om många av hans hundar. Hundsamtal med gamle baron Carl Otto Wrangel på Säby och brukspatron Hugo Tamm på Fånöö m.fl. gamla jägare gav Hamilton god kännedom om äldre svenska stövarstammar, särskilt den Greiffska, som han beslöt att rädda från hotande förgängelse eller uppblandning med engelska och schweiziska stövare, vilket den tiden var modernt. Jag minns så väl från min barndom, då han ofta besökte min far här på  Claestorp, hur livligt denna stövarstam diskuterades, särskilt med gamle baron Thure Ehrenkrona på Götbohl, som också hade ättlingar av Greiffska stammen. Ibland förebråddes Hamilton för att han parade sina tikar med hundar av alldeles främmande blod, blott de voro framstående på jakt. Men detta var inte så farligt, ty därigenom tillfördes ofta goda egenskaper och i nästa generation återparades i regel med gamla stammen.

Det fanns många olika stammar av stövare under sent 1800-tal. Här strömsholmsstövare målade av Johan Julius Kronberg 1867.

Vid första svenska hundutställningen (Stockholm 1886) erövrade Hamilton hederspriset för stövare med en grupp, vari ingingo bl.a. de bekanta Pang och Stella, vilkas av Bruno Liljefors tecknade bild i många år prydde omslaget till Svenska Kennel­klubbens Tidskrift och ännu alltjämt återfinnes utanpå stamboksbanden. Redan 1886 började han propagera för bildandet av en svensk »Kennel Club» och var den främste pådrivaren för Svenska Kennelklubbens instiftande 1889. Han blev som be­kant också dess förste ordförande och fungerade såsom sådan till sin död 1910.

Kullsyskonen Pang och Stella, födda 1883. Tryck efter en målning av Bruno Liljefors 1888.

År 1904 slutade greve Hamilton sin militära bana, senast såsom ryttmästare och skvadronchef vid Livgardet till häst, och blev chef för remontdepån på Utnäslöt, bosatt på Strömsvik vid Strömsholm. Året därpå utnämndes han till hovjägmästare.
En älskvärd och glad livsbejakare var han, full av skämt, och en entusiastisk jägare, som gärna tog en stor snaps till första tidiga frukosten före stövarjakten. Stor energi utvecklade han i sitt arbete för förkovrandet av sin stövarstam, som blev modellen för de rastecken, som på 1890-talet utarbetades för ”svensk stövare”. Rasen har också med all rätt sedan fått namnet Hamiltonstövare. Såsom modell till stövaren på Kennelklubbens medalj valde Hamilton dock ingen av sina egna hundar utan friherre Th. Ehrenkronas Vira SKKS 577, vilken huvudsakligen var av ”Fiholmarnas” blod.

I SKKs bibliotek finns SKKs medlemstidskrifter sparade sedan allra första årgången.

Adolf Hamilton anade väl knappast själv, vilken spridning Hamiltonstövarna skulle komma att få över hela Skandinaviska halvön. En tid i seklets barndom var dåliga fötter ett ofta förekommande fel hos dem, som lyckligtvis numera är sällsynt. År 1905 fick jag milda förebråelser av honom för att jag tagit in något foxhoundsblod för att förbättra stövarnas fötter, men efter något år gjorde han detsamma själv (genom Snowdrop, ren foxhoundstik). Ett par ryska ”kostromska” stövare hade han importerat på 1880-talet, Kamok och Trevoga, och även tagit valpar efter dem, både med varandra och med andra stövare, men upphörde därmed och fortsatte icke aveln med deras avkomma, då den blev svår emot tamdjur. Trevoga kom sedan i ryttmästare Carl Adlercreutz’ ägo och fick där en avkomma, varav ättlingar kanske ännu finnas.
De av hans stövare, som stodo ”farbror Adolfs” hjärta närmast, voro nog gamla Pang SKKS 7 och Stella II SKKS 630 men även den högbente Thor SKKS 542, som ogenerat tog sig fram på drevet också i den djupaste snö.

Hundutställningarna blev snabbt populära.  I SKKs samlingar finns tre diplom för stövare som vunnit pris på utställningar i slutet på 1800-talet. Den stolte ägaren  friherre Herman Wrangel lät rama in diplomen i bark! Notera att bilden är densamma som på dagens championatdiplom!

God jägare även på andra områden är stövarjakten hade greve Hamilton också fågelhundar och taxar. Bland de förra minns jag särskilt irländska settern Mona SKKS 147, vacker men lite ljus i färgen, bland de senare de från Tyskland importerade tigertaxarna Holde-Erdmannsheim och Traute-Erdmannsheim, utställningsstjärnor men föga jaktdugliga.
De senaste åren av sin levnad tynade greve Hamilton av, magrade och led av svåra smärtor. Jagade gjorde han ändå i det längsta. Gift två gånger hade han i vardera äktenskapet två döttrar och två söner. Bland döttrarna märkes friherrinnan Violet von Essen, maka till Kennelklubbens nuvarande ordförande, bland sönerna kabinettskammarherren greve John i första giftet och rikskonsulenten greve Harry i andra giftet.