Per Schiller (1858-1892)

Livskrönika över Per Schiller
skriven av R.T. Hennings

publicerad i Svenska Kennelklubbens tidskrifts allra första årgång 1893.

Per Adolph Schiller föddes den 3 September 1858 i Lindbergs socken af Hallands län af dåvarande Komministern S. A. Schiller och hans maka, född Claesson, och flyttade år 1861 med föräldrarne till Bohus län, sedan fadern samma år blifvit derstädes utnämnd till kyrkoherde uti Ödsmåls församling. Fadern var sjelf ifrig jägare och redan som gosse väcktes derigenom hos Schiller den slumrande böjelse för jagtens herrliga idrott, hvaråt han sedermera såväl under uppväxten, som längre fram på grund af lefnadsyrke såsom jordbrukare, hade rikt tillfälle att egna sig. Högst af allt skattade han stöfvarjagten och såg i den, rätt utförd, idealet för nordisk jagt; äfven fogeljagten, då den bedrefs jagtmessigt, intresserade honom litiigt, men af högdjursjagten tilltalades han icke och såg i den mera slagt och lystnad efter byte, än verklig idrott.

Per Schillers stampar Ralla och Tamburini, avporträtterade av Per Schiller själv.

Schiller var en äkta jägare och älskade jagten för dess egen och den fria naturens skull och i likhet med hvarje verklig jägare afskydde han nutidens moderna massmord, der icke svårigheten vid jagtens utförande, utan antalet dödadt vildt räknas såsom måttstock på jägarens duglighet, och uttryckte deröfver ofta sin förtrytelse. I bref af den 10 Oktober 1887 framlägger han härom sina tankar och yttrar dervid bland annat: “Genom att jaga ined goda hundar väckes och underhålles intresset för jagt och jagt- vård vida mer, än då man jagar ined byrackor, och man kan aldrig jemföra en jagt, der för en oädel hund dödas af mordlust och utan försköning, med det vackra uti en, genom samarbete mellan jägaren och en ädel hund, rätt utförd jagt. 1 det förra fallet äro mord- och förstörelselusta drifvande fjedern: i det senare konsten och sinnet för det sköna och ädla jemte lusten för manlig idrott och ju mera ansträngning af hundar och jägare, desto större nöje för stunden och desto gladare och angenämare minnen för framtiden. “

Per Schillers egen stambok. Han har själv illustrerat framsidan och den innehåller anteckningar om de kombinationer han gjorde, vilket resultatet blev och så vidare.

Att en jägare med dylik uppfattning af jagten skulle ställa stora fordringar icke allenast på sig sjelf, utan äfven på sina hundar, ligger för öppen dag, och tidigt började äfven Schiller arbeta på den ingalunda lätta uppgiften att af det i vårt land befintliga stöfvarmateriel frambringa något likformigt och verkligt dugligt. Resultatet af hans första försök utföll särdeles lyckligt och representerades af hans välbekanta “Ralla” och “Tamburini”, som på hundutställningen i Stockholm år 1886 ådrogo sig välberättigad uppmärksamhet och på grund af sin vackra exteriör tilldelades 1:sta priset bland utstälda stöfvare. Genom att para dessa hundar dels med hvarandra, dels med framstående, äldre Westgötastammar lyckades Schiller göra en god början att frambringa en för svenska förhållanden lämplig stöfvarstam, och för att uppnå detta ändamål skydde han hvarken tid, arbete eller kostnader. För den, som följt utvecklingen af Schillers hundstam från 1886 till 1891 års utställningar, är det i hög grad påfallande, huru hastigt densamma fortgått och de offentliga erkännanden, som vid utställningen i Göteborg kommo honom till del i form at sex olika pris jemte ett större hederspris, vittna om, att hans trägna arbete icke allenast krönts med framgång, utan äfven vunnit framstående fackmäns erkännande.

I SKKs samlingar finns även en mängd foton från Schiller.

Schiller uppfödde årligen ett stort antal stöfvare och efter att till afvelsdjur för egen räkning utvalt de vackraste, afyttrade han de öfriga såväl inom landet, som ock till Norge och Finland. Just i detta stora urval, som stod Schiller till buds, låg hemligheten i hans hastiga framgångar, emedan han derigenom sattes i tillfälle att till egna afvelsdjur ständigt utvälja de bästa bland det bästa, “primus inter pares”. Sjelf var Schiller lifligt intresserad af det värf, han åtagit sig, och att han äfven hoppades i framtiden kunna lösa uppdraget, framgår af ett hans bref, hvaruti han, på tal om en annan hundväns arbete i samma rigtning, år 1887 yttrar: ”R. är kanske för gammal att numera bråka med hundar, då jag deremot är i den åldern att, om jag får lefva, tills jag blir 70 år, jag borde hinna få en konstant stöfvarstam färdig, innan allas vår jagtherre blåser inryckningssignalen till de sälla jagtmarkerna.”

Tavlan är målad 1916 av Signe Amundsen (1863-1940), syster till Per Schiller. De föreställer med all säkerhet ättlingar till broderns egen uppfödning!

Inryckningssignalen kom oväntadt och förr än han sjelf och hans många vänner anat. Förut frisk, stark och härdad angreps Schiller för ett år sedan af svår influensa och ehuru synbart tillfrisknad, blef han sig aldrig mer lik; det glada lynnet, den aldrig svigtande förhoppningen, uthålligheten och oömheten voro borta, och sedan sjukdomen sistlidne höst tagit ny fart och medfört svår hosta och bröstkatarr, klagar han i bref, dateradt medio December, bittert öfver att läkaren förbjudit honom att tills vidare jaga och tillägger i ett postscriptum angående ett väckt förslag, som skulle utföras under innevarande år, “om jag icke dessförinnan gått bort“. Tyvärr slog denna hans aning in, och då han på qvällen nyårsafton med sin familj återvände från ett besök hos sin 80-årige fader och kommit i närheten af sitt hem, drog han helt hastigt ett par djupa andedrag och allt var slut. Vid hans, menskligt att döma, allt för tidigt bäddade graf stå sörjande en åldrig fader, hans unga hustru, född Rohde, samt 4 små, oförsörjda barn, som i honom förlorat sitt enda stöd.
Enkel och flärdfri, redbar och vänsäll efterlemnar han ett godt och aktadt minne och för visso skall många år efter den dag som är Per Adolph Schillers minne lefva, och hans namn i jägarlag nämnas med vänskap, saknad och aktning.

Och vad hände sen med Schillers uppfödning?

Efter Per Schillers bortgång fortsattes konsolideringen av schillerstövaren av brodern dr Karl Schiller.  Schillerstövaren blev den första svenska rasen och den fick sitt rasnamn 1907.