Header
SKK hem

Chesapeake bay retriever

Grupp 8 Stötande hundar, apporterande hundar och vattenhundar

Historik

Rasen sägs vara resultaten av två räddade newfoundlandsvalpar som tillsammans med sin besättning år 1807 lidit skeppsbrott på USAs östkust. Hundarna korsades med hundar av hound- och coondogtyp samt vattenspaniel. Den blev yrkesjägarens hund och hade även till uppgift att vakta hus och hem. Ett mödosamt arbete för att få erkännande som ras gjordes av markägare i trakten runt Chesapeake Bay, vilka hade fått upp ögonen för denna hårt arbetande hund. 1918 godkändes rasstandarden av den amerikanska kennelklubben. 1973 registrerades rasen i Svenska Kennelklubben.

Användningsområde

Rasen är först och främst en utpräglad jakthund. Den kan användas vid duvjakt, på morkullepasset och vid fasanklapp. Framförallt under sjöfågeljakt är den, genom sin stora vattenpassion, som bäst. På jaktprov är rasens goda markeringsförmåga en fördel men även på ett jaktprov kommer rasen bäst till sin rätt vid vattenarbetet. Den är med sin goda näsa och sitt lugna arbetsätt också mycket lämpad som eftersökshund. Andra grenar där rasen fungerar mycket väl är agility, spår och sök. Oavsett vilken aktivitet man är intresserad av gillar den att arbeta.

Hälsa

Höftledsdysplasi (HD) är den vanligare hälsobelastningen hos rasen. För att registrera valpar krävs känd HD-status innan parning. Arbete pågår i klubben för att kartlägga armbågsledsdysplasi (ED). Några fall av ED har genom rutinkontroll upptäckts, men inga problem med smärta eller hälta har inrapporterats. Katarakt (ögonsjukdom) förekommer men fallen är få. PRA (ögonsjukdom) finns i rasen, det senaste kända fallet i Sverige konstaterades 1989.

Egenskaper / Mentalitet

Rasen var framtagen för att i första hand apportera skadeskjutet fågelvilt. Den andra uppgiften var att vakta. Dessa egenskaper ser vi tydligt hos dagens individer. De har en stor vilja att arbeta, är mycket uthålliga och tåliga. Vaktinstinkten finns i rasen mer eller mindre. Det är också ganska vanligt att de är avvaktande eller neutrala mot främlingar. De är å andra sidan oerhört lojala och bundna till sin förare/familj.

Storlek och utseende

Rasen är av den något större storleken. Mankhöjd för hanar är 58–66 cm och tikar 53–61 cm. Vikt är för hanar 30–36 kg och tikar 25–32 kg. Dessa måttförhållanden i rasstandarden medger att vi kan ha en hane som är mindre än en tik och ändå vara korrekt. Rasen förekommer i flera nyanser av brunt, enfärgade men små vita tecken kan förekomma.

Pälsvård

Mycket liten pälsvård krävs. Rasen fäller ur sin päls ett par gånger om året. Det är då bra att kamma ut pälsen för att underlätta fällningen. Viktigt att veta är att rasen har en naturligt fet päls, som ska hindra vatten från att tränga in och kyla ner hunden under vattenarbetet. Pälsen ska därför endast schamponeras vid enstaka tillfällen för att inte rubba det naturliga skyddet. Schamponera inte under några omständigheter inför utställning, men runda av pälsen på svanstippen vid behov.

Övrigt

Avelsarbete med en numerärt liten ras kan ibland se annorlunda ut jämfört med de numerärt större raserna. Vi hoppas, att du som är intresserad av rasen tar dig tid att läsa vårt RAS-dokument (rasspecifika avelsstrategier) för att förstå hur vi har tänkt.

Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.