Historik
Herdehunden från Bergamoalperna i norra Italien anses ha mycket gammalt ursprung. Den har förekommit överallt i de italienska alplandskapen men var främst företrädd i Bergamos dalgångar där fåruppfödning sedan sekler varit den främsta näringen. Hundarna flyttade fårhjordar till nya betesmarker. Deras främsta uppgift var att skydda hjordarna mot rovdjursangrepp men de fungerade även väl som vallare. Bergamasco är en mycket gammal ras som förekommer i litteratur från 1700-talet där det nämns ”trots sitt vänliga väsen tycks hunden inte rädas vargen”.
Användningsområde
Rasens ursprungliga uppgift är att, tillsammans med sin herde vakta hjordarna mot de stora rovdjuren. I Sverige används den i dag främst som sällskapshund men man bör känna till att vaktinstinkterna finns i rasen.
Hälsa
Rasen är numerärt liten. Hur hälsan generellt är i rasen hemland är svårt att riktigt få officiella svar på. I USA tycks hälsoläget vara som i Sverige det vill säga något enstaka fall av olika åkommor som dock inte kan sammanställas till en tendens för rasen.
Egenskaper / Mentalitet
En bergamasco vaktar sitt territorium genom att valla bort ovälkomna gäster. Som vallhund kan den även nypa inkräktaren i baken om vallningen inte är effektiv nog. Den har alltid levt i närheten av människor och i ömsesidigt förtroende och beroende. Detta finns i mycket stor utsträckning kvar hos rasen som alltid vill vara i närheten av människor och ha kontroll på var de finns.
Storlek och utseende
Bergamasco är en medelstor hund med en uppseendeväckande och spektakulär päls som består av hopfiltade platta band. Mankhöjd för hanar är ca 60 cm och tikar 56 cm. Vikt är för hanar 32–38 kg och för tikar 26–32 kg. Färgen är grå med eller utan svarta fläckar eller enfärgat svart. Pälsen kan senare få schatteringar i fawn eller isabella.
Pälsvård
Pälsen, som börjar tova sig i 1-årsåldern, bör delas upp när man kan skönja strukturer i tovorna. Denna delning bör man underhålla den första tiden för att påskynda processen. När tovorna (bioccoli) fått sin färdiga struktur gör man ingen mer med pälsen. En färdigtovad bergamascopäls tvättas inte oftare än en helyllekappa. Runt munnen samt vid buken och baken tvättas de vid behov mycket oftare. En färdigpälsad bergamasco fäller ingen päls.
Övrigt
Många pälsallergiker har visat sig kunna leva med rasen. Men det är högst individuellt och man bör pröva sig fram genom att till exempel låna en hund av denna ras om man har möjlighet.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.